Det är den dolda faran som är den värsta, den du inte ser förrän det är för sent.
Ibland är jag rädd att min insida är förstörd. Inte känslomässigt,
inte helt iaf, men fysiskt, kroppsligt. Det jag inte ser.
Kanske håller mitt skelett på att vittra sönder, mitt blod transportera framtida proppar
och mitt hjärta kämpa för livet för att överleva.
Allt det där man inte ser.
Att utan några synliga fel falla ner död, förbrukad och förgjord.
Mitt inre för en ständig kamp där det brottas med svagheter
som inte syns.
Ibland, kvällar som denna, ser jag min hud som ett skal, ett hölje som döljer
ett maskineri som sakta rostar sönder.
Mutter för mutter, skruv för skruv och där kugghjulen snart har nötts ner.
Helt.
Det är en skrämmande tanke, att utan några synliga fel vittra sönder.
Inifrån.
Det är den dolda faran som är den värsta, den du inte ser förrän det är för sent.
- púlmo
- hépar
- cor
- ren
- encéphalon
- líen
- scéletum
Alla framtida dödsbringare....
Kommentarer
Trackback
