Förr eller senare faller allt
Den mörka vinternatten sluter sig sakta kring huset där i jag sitter
januari närmar sig sitt slut och solen skrattar
våldsamt snön i ansikte,
t där den sakta smälter bort,
faller
från hustakens krakelerade takpannor.
Dö!
Dö skriker den utan empati eller ånger.
Nu är det min tid att skina och du förvisas i exil tills nästa vinter.
vinden har vänt, det är min tur nu.
jag måste tipsa om / skriva ner så jag själv kommer ihåg den, en blogg av en lysande poet.
http://a-couple-of-years.blogspot.com/
tills vi hörs igen!
Kommentarer
Trackback
